Globala trender inom EPR-system: producentansvar för konsumentförpackningar

Policyer för utökat producentansvar (Extended Producer Responsibility, EPR) för förpackningar började utvecklas i början av 1990-talet. Vi har sett hur användningen har vuxit och expanderat under årtiondena.¹ Idag står vi vid en punkt där det aldrig funnits ett starkare globalt tryck på att implementera denna miljöpolicyprincip, enligt vilken företag ansvarar för insamling, sortering och återvinning av de förpackningar man släpper ut på marknaden.

Vår senaste vitbok EPR Unpacked – A Policy Framework for a Circular Economy fungerar som en resurs för lagstiftnings- och regelförfattare samt för intressenter som påverkas av EPR. Den erbjuder ett flerdimensionellt perspektiv på producentansvar – vilket är en av de fem principerna för högpresterande EPR-system.

Full kostnadstäckning bidrar till fart

Globalt sett har trenden varit att EPR-system har utvecklats från delvis till fullständig kostnadstäckning där producenterna i allt större utsträckning ansvarar för hela nettodriftkostnaden för de förpackningar man släpper ut på marknaden. Detta innebär vanligtvis att producenterna måste täcka kostnaderna för hantering av förpackningsavfall – inklusive insamling, sortering och återvinning – samt administrativa kostnader för att driva EPR-programmet. För beslutsfattare som är intresserade av att gå längre än minimikraven på prestanda kan kostnadstäckningen även omfatta åtgärder som övervakning och kampanjer för konsumentmedvetenhet.

I högpresterande EPR-system ansvarar tillverkarna för en rad kostnader som är relaterade till effektiv hantering av deras förpackningar. Enligt nyligen genomförd forskning av Eunomia Research & Consulting är införandet av retursystem (DRS) och EPR-system med full kostnad för avfallsrensning som täcks av producenterna bland de mest framgångsrika politiska åtgärderna för att hantera plastavfall för engångsbruk i Medelhavsregionen.²

Till skillnad från delvis kostnadstäckning, där eventuella återstående kostnader faller på kommuner och skattebetalare och som därmed har olika begränsningar, har EPR-system med fullständig kostnadstäckning tack vare den dedikerade finansieringskällan visat sig uppnå betydligt högre återvinningsgrad och minska avfallet. Lagstiftningen bör fastställa de relevanta kostnaderna och den andel som producenterna ansvarar för – liksom materiella ägarförhållanden och geografisk täckning. De som tar fram policyn bör överväga att skapa geografiskt neutrala och materialneutrala strategier när man ställer upp mål för att undvika snedfördelningar på marknaden. Utan väldefinierade åtgärder kommer producenterna naturligtvis att fokusera på material med högst insamlingseffektivitet och lägsta kostnad i stället för att agera ansvarsfullt för de förpackningsmaterial och tonnage de släpper ut på marknaden.

Privat sektor ska leda insatserna med tillräcklig tillsyn

I teorin kräver EPR-principen att enskilda producenter hanterar sina förpackningar efter användning och säkerställer lämplig bearbetning. När det gäller förpackningsavfall efter konsumentledet är individuellt uppfyllande ofta varken ekonomiskt eller praktiskt genomförbart. Därför ges producenterna ofta möjlighet till kollektiv uppfyllelse genom en enhet som är allmänt känd som en producentansvarsorganisation (PRO). Företagen bidrar ekonomiskt genom kostnadsfördelade avgifter som lämnas till PRO – baserat på den mängd och de typer av produkter som de släpper ut på marknaden.

Producentansvarsorganisationer har visat sig vara starka krafter i ett kollektivt genomförande av EPR-system för förpackningar. Alternativa modeller utan en centraliserad branschdriven organisation och stark statlig tillsyn har inte visat sig vara framgångsrika. I vissa jurisdiktioner finns starka åsikter inom hela värdekedjan rörande vem som ska kontrollera vilka aspekter av systemet. Statligt drivna producentansvarsorganisationer är emellertid sårbara för regulatorisk påverkan, vilket försvagar de villkor som är avgörande för cirkularitet.

Branschdrivna producentansvarsorganisationer etableras och förvaltas av den privata sektorn, där offentliga myndigheter agerar som motvikt, ansvarar för att styra och övervaka programmet och säkerställa att producenterna uppfyller sina skyldigheter, t.ex. betalar avgifter, uppnår mål etc. För producentansvarsorganisationer som drivs av branschen är det viktigt att tillverkarnas data skyddas på rätt sätt för att skydda konkurrensinformation.

Initialt kan en struktur med en producentansvarsorganisation på effektivaste sätt hjälpa till att etablera ett nationellt eller statligt program och ge intressenterna tid att anpassa sig till ett nytt system. En enda producentansvarsorganisation ger enkel implementering och hög kontrollnivå. Därför kan länder med liten eller ingen erfarenhet av EPR-system initialt dra nytta av ett mindre komplicerat system. Vid behov kan regeringar överväga att implementera ett konkurrenskraftigt landskap vid senare tillfälle när EPR-systemet väl har etablerats.

Håll utkik efter vårt nästa inlägg, där kommer vi att belysa hur systemintegritet påverkar prestandan hos EPR-system! Vill du veta mer om fördelarna och nackdelarna med PRO-strukturer? Ladda ned vår kostnadsfria vitbok idag.

Ladda ner vitboken Circular Economy

¹ OECD. (2016). Utökat producentansvar: Uppdaterade riktlinjer för effektiv avfallshantering.

² Eunomia. (2021). Informationsdokument för utarbetande av riktlinjer för hantering av plastartiklar för engångsbruk i Medelhavsområdet.